Helvetes jävla skit
Det här är ju sån skit på så jävla många nivåer.
Jag och min älskade flickvän har varit tillsammans i drygt tre och ett halvt år och nu har hon varit otrogen mot mig. Utöver detta så har det även kommit fram att hon nu tänker väldigt mycket på att ha sex med andra, speciellt _honom_ - och inte mig.
För att börja förklara så måste jag börja med att säga att alla mina tidigare flickvänner har varit otrogna mot mig, alla av olika anledningar och nu sist så var det även mer allvarligt övertramp och förhållande. Detta har lett till stor paranojja hos mig samt att jag mått jävligt dåligt över det här i väldigt många _år_ och nu trodde jag att jag aldrig mer skulle behöva känna den här klumpen i bröstkorgen, att personen jag höll närmast väljer att förstöra all min tillit på mindre än ett dygn och sedan vill göra det igen. Det är ungefär här det brister för mig.
Jag har alltid sagt att jag har nolltolerans för sådant nu men när jag väl fick veta det här - kunde jag bara inte ta mig till att dumpa henne på studs. Jag vill nog inte dumpa henne på studs, eller överhuvudtaget för den delen. Det är utan tvekan hon som har gjort fel men jag vet inte om jag tycker att det är värt att kasta bort så jävla lång tid för ett misstag - och jag tror att jag känner mig hyffsat säker på att jag vill försöka gå vidare från det här för att kanske sedan i längden växa som par och bli starkare eller märka att fan - det går ju inte gå vidare från det här och faktiskt skita i det då. Det är en tanke som skrämmer mig något fruktansvärt och får mig helt skakig utav bara någon sekunds felsteg i huvudet.
Just för att hon känner att hon vill få utlopp för de här jävla känslorna så finns det en lösning som antingen kan fungera i längden eller också skita sig i längden (dock är jag mer rädd för det sista) och det är att ta en månad där vi båda två gör vafan vi vill, provar singellivet för att sedan se om vi hittar tillbaka till varandra. Därför ska vi dejta under tiden och se vad som händer.
Jag är inte säker på vad jag vill göra under denna månad - om jag vill ragga på någon annan eller inte - men vad skulle jag göra om jag fick chansen? Faktum är att allt det spelar inte så stor roll, jag tror att på en månad kommer både hon ohc jag hitta oss själva och vad vi vill och sedan förstå att det här får bära eller brista.
fy fan vad jag är rädd alltså
tanken av att bo i en halvfull lägenhet får mig att må så illa så att jag håller på att kräkas
tanken av alla födelsedagar, jul, nyår
fy fan
Det här kommer ju bli bra eller anus men så mycket sämre kommer det nog inte att bli.
helvete också
Jag och min älskade flickvän har varit tillsammans i drygt tre och ett halvt år och nu har hon varit otrogen mot mig. Utöver detta så har det även kommit fram att hon nu tänker väldigt mycket på att ha sex med andra, speciellt _honom_ - och inte mig.
För att börja förklara så måste jag börja med att säga att alla mina tidigare flickvänner har varit otrogna mot mig, alla av olika anledningar och nu sist så var det även mer allvarligt övertramp och förhållande. Detta har lett till stor paranojja hos mig samt att jag mått jävligt dåligt över det här i väldigt många _år_ och nu trodde jag att jag aldrig mer skulle behöva känna den här klumpen i bröstkorgen, att personen jag höll närmast väljer att förstöra all min tillit på mindre än ett dygn och sedan vill göra det igen. Det är ungefär här det brister för mig.
Jag har alltid sagt att jag har nolltolerans för sådant nu men när jag väl fick veta det här - kunde jag bara inte ta mig till att dumpa henne på studs. Jag vill nog inte dumpa henne på studs, eller överhuvudtaget för den delen. Det är utan tvekan hon som har gjort fel men jag vet inte om jag tycker att det är värt att kasta bort så jävla lång tid för ett misstag - och jag tror att jag känner mig hyffsat säker på att jag vill försöka gå vidare från det här för att kanske sedan i längden växa som par och bli starkare eller märka att fan - det går ju inte gå vidare från det här och faktiskt skita i det då. Det är en tanke som skrämmer mig något fruktansvärt och får mig helt skakig utav bara någon sekunds felsteg i huvudet.
Just för att hon känner att hon vill få utlopp för de här jävla känslorna så finns det en lösning som antingen kan fungera i längden eller också skita sig i längden (dock är jag mer rädd för det sista) och det är att ta en månad där vi båda två gör vafan vi vill, provar singellivet för att sedan se om vi hittar tillbaka till varandra. Därför ska vi dejta under tiden och se vad som händer.
Jag är inte säker på vad jag vill göra under denna månad - om jag vill ragga på någon annan eller inte - men vad skulle jag göra om jag fick chansen? Faktum är att allt det spelar inte så stor roll, jag tror att på en månad kommer både hon ohc jag hitta oss själva och vad vi vill och sedan förstå att det här får bära eller brista.
fy fan vad jag är rädd alltså
tanken av att bo i en halvfull lägenhet får mig att må så illa så att jag håller på att kräkas
tanken av alla födelsedagar, jul, nyår
fy fan
Det här kommer ju bli bra eller anus men så mycket sämre kommer det nog inte att bli.
helvete också
Kommentarer
Postat av: Patrik
Men fy fan. ): Jag är ledsen. Det låter ivf vettigt att tänka och känna efter lite innan du agerar. Antingen för att det är värt att kämpa för er, eller åtminstone för att komma fram till vad ni vill och vad som blir "bäst" under förutsättningarna. Men hur man än vrider på det låter det sug++, och jag förstår att du är rädd. Men som du skriver tror jag det är som värst nu, det är väl alltid något. Och jag tror du kommer klara dig bra ur det här till slut, som du klarar allt annat, men vet att det är klen tröst nu. *Kram*
Trackback
